tisdag, september 15, 2015

På Island kallas Malmö Helvetet på jorden AND LOTS OF UNRELATED GIFs


Bryndis Björgvinsdóttir

Ålder: 33.Bor: Hafnarfirði, utanför Reykjavik.Familj: Son som är två och ett halvt år gammal.Bakgrund: Adjungerad professor på Islands konsthögskola, men mest känd som prisad författare av ungdomsboken Hafnfirðingabrandarinn (Traktens skämt) samt "Flugan sem stöðvaði stríðið" ("Flugan som fick slut på kriget") som blev årets barnbok på Island 2011.





Tusentals islänningar reste sig mot regeringens blygsamma flyktingkvot, ja, förutom de som fruktar att landet förvandlas till en stad i Skåne.
”Du kommer att radera isländsk kultur”.
”Din naiva fitta, ska du verkligen ta emot 10 000 flyktingar”.





Barnboksförfattaren Bryndis Björgvinsdóttir sitter i restaurangdelen på Kex, en gammal kakfabrik som byggts om till vandrarhem i centrala Reykjavik, och läser upp några hälsningar hon fått från rasister den senaste veckan. En ilsken hälsning som lyder ”Har du sett hur Malmö ser ut?” får Bryndis att skratta lite extra mycket.





– De använder alltid Malmö som exempel på hur illa det kan gå som om det vore helvetet på jorden, säger hon och skrattar.
"Jag använder husflugor som en liknelse för barn. Flugorna är ju också oskyldiga offer i krig när hem bombas. De bestämmer sig för att tillsammans få slut på alla krig", säger Bryndis Björgvinsdóttir.






Hennes universitetsstudier i historia, folklivsforskning och kulturhistoria, bland annat i Kanada och Kalifornien utöver Reykjavik, hjälper när hon ska svara rasister som menar att det inte är bra för Island att välkomna människor från andra kulturer.

– Det är alltid bra när kulturer möts. Vi hade ägget i tusen år innan vi insåg att man kunde förvandla det till en omelett. Länge förstod vi inte ens att vi kunde äta potatis. Vi åt det inte för att det växte under jorden, mot helvetet, säger hon och skrattar igen.

Bryndis är Adjungerad professor på Islands konsthögskola. Hon skrev sin universitetsuppsats om turkräden 1627, när pirater stationerade i Algeriet och Marocko kidnappade 380 islänningar från bland annat Västmannaöarna och sålde dem som slavar. Bryndis forskade i hur historien om övergreppet, hur man återberättar tragedin, hade förändrats genom tiden.





“ Turkräden har blivit en sak man säger på Island i dag när man gnäller på muslimer ”
– Turkräden har blivit en sak man säger på Island i dag när man gnäller på muslimer. Man säger att det är ”precis som turkräden igen”. Men piratkaptenerna som stal dem var norrmän, danskar, tyskar och holländare. Det är det ingen som pratar om, säger hon.

– Och många slavar valde sedan att stanna i Marocko och Algeriet när Danmark bestämde sig för att rädda dem. De skrev hem och berättade att det var varmt väder året om, fanns djur de aldrig sett och att de kunde plocka färsk frukt från träd, säger hon och ler.




De rasistiska mejlen beror på ett upprop hon startat på Facebook där hon väldigt enkelt skjutit i sank den isländska regeringens kalkyl om att man, trots den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget, inte kan ta emot fler än 50 nödställda från Syrien.

– Deras besked var dessutom 50 personer under en tvåårsperiod. Flyktingar kan ju inte vänta i två år, säger hon upprört.


”Jag trodde att det som mest skulle bli en angelägenhet för mina närmaste vänner”, säger Bryndis Björgvinsdóttir om facebook-upproret som ändrade regeringens beslut. (Foto: Robert Börjesson)
I Facebook-uppropet berättade Bryndis Björgvinsdóttir att en vän erbjudit sig att ta emot fem flyktingar i sitt hem så att Island därför kunde höja kvoten till 55 syrier. Bryndis, som bor tillfälligt hemma hos sina föräldrar efter att ha separerat från sin tvååriga sons pappa, kunde inte erbjuda husrum, men tog sparpengar från sitt bankkonto och erbjöd att skänka pengar till flygbiljetterna till Reykjavik för de fem extra flyktingarna om regeringen höjde sin flyktingkvot.

Fler lockades av det enkla sättet att kunna både visa medmänsklighet och protestera mot sin regering. Bara under det första dygnet hörde över tiotusen människor av sig. Många erbjöd rum åt flyktingar. Andra ville stå för kläder och bistånd till de nödställda som anlände utanför regeringens kvot på 50 flyktingar.





En vecka senare har kampanjen blivit en sådan succé att hon nu behöver hjälp från frivilliga bara för att hantera alla erbjudande från människor.

Fler av breven är rörande bevis på att Islands väljare är beredda att bidra mer än deras regering insett.

”Jag är en ensamstående mamma till en sexåring... vi kan ta hand om ett barn som behöver hjälp. Jag är lärare och kan lära barnet isländska och hur det isländska samhället fungerar. Vi har kläder, en extra säng, leksaker och allt ett barn behöver. Jag skulle naturligtvis betala för flygbiljetten, skriver bland annat en Hekla Stefansdottir.

“ Tredje dagen efter att jag startat uppropet hade det blivit så stort att socialministern ringde ”
Efter tre dagar förstod Bryndis att kampanjen även påverkat den isländska regeringen. 10i000 människor är en stor andel av Islands cirka 300 000 invånare.




– Jag trodde att det som mest skulle bli en angelägenhet för mina närmaste vänner. Jag drömde kanske att vi kunde få 50 personer att säga att de kunde ta emot nödställda så att vi nådde 100 flyktingar sammanlagt. Men tredje dagen efter att jag startat uppropet hade det blivit så stort att socialministern Eygló Harðardóttir ringde . Det var surrealistiskt. Jag låg i badet när ministern ringde.

Tack vare det stora stöd hon fått för kampanjen har Islands regering gått med på att se över sitt beslut.

– Och nu har det startat liknande kampanjer i USA och på Nya Zeeland. Statsministern i Finland har ju till och med erbjudit att låna ut sitt hus till flyktingar. Och även påven har tagit emot flyktingfamiljer.





Hon skakar på huvudet och ler innan hon fortsätter.

– Det är galet att påven är mer radikal än Islands regering som trots allt består av yngre människor, 40-åringar. Jag kallar honom Papa Pepp nu. På Island är det nämligen populärt bland unga att säga att man är peppad. Du vet, pigg på att göra saker?



Bryndis vinkar till sin ex-pojkvän, pappan till hennes son, som hon upptäcker sitter en bit bort med några vänner. Han är journalist och hjälpte henne skriva uppropet. Han kommer bort och ger henne en kram.

– Jag gillar att sitta på Kex för här hittar du alltid turister från hela världen. Det känns som att jag kommer närmare världen, säger hon.





Borde inte du bli politiker?

– Nej, det är bara när jag är full och blir pratig som jag vill bli politiker, säger hon och ler. Du är alltid under så mycket press som politiker, men när jag är berusad skrämmer det mig inte lika mycket. Men det här har gått så bra att det faktiskt har förändrat hur jag ser på det. För en vecka sedan var jag jättenöjd med att vara författare. Nu trivs jag otroligt bra med att arbeta tillsammans med människor för förändring


”De använder alltid Malmö som exempel på hur illa det kan gå som om det vore helvetet på jorden”, säger författaren om hur rasisterna på Island argumenterar. (Foto: Robert Börjesson)
– Det var faktiskt en sak jag sa till socialministern, att jag är orolig över att unga inte vill bli politiker. De uppfattar politiker som människor som alltid undviker det som är vikigt utan i stället tjatar om petitesser.





Hon förstår varför många unga lockas mer av kampanjer på sociala medier.

– Det har jag själv upptäckt nu. Det är så enkelt att få många att arbeta tillsammans. Man vet kanske inte om man håller med varandra om allt i livet, men det behöver man inte veta. Det räcker att man vet att man håller med varandra om just det här problemet som kampanjen handlar om och då kan man snabbt fokusera på det tillsammans.



Skulle du rekommendera andra att göra samma sak?

– Ja! Responsen har till 99 procent varit fantastisk. Men jag tycker att man ska samarbeta med organisationer. Får vi pengar, då ger vi dem till Röda korset. Men jag tror att det är en bra mix att kombinera egna initiativ med stora organisationer eftersom de alltid måste vara neutrala. Stora organisationer kan inte säga emot en regering. Men vi kan göra det och det drar organisationer som Röda korset och flyktingar nytta av.

Samtidigt som vi pratar har det tickat in nya erbjudanden om hjälp till flyktingar på Facebook. I hennes upprop, som är skrivet som ett brev till socialministern Eygló Harðardóttir döpt ”Kära Eygló – Syrien kallar”, skriver Bryndis om flyktingarna som behöver hjälp: ”De är vår blivande make eller hustru, bästa vänner, själsfrände, en trummis till våra barns rockband, nästa arbetskollega, Miss Island 2022, snickaren som äntligen gör klart renoveringen av badrummet, kocken i fiket, en brandman och programledare. I framtiden kommer vi aldrig kunna säga till de här människorna: 'Ditt liv är mindre värt än mitt'”




– Jag är så glad för att vi lyckats hålla kampanjen så organisk och positiv, säger Bryndis. Jag minns hur jag själv, när jag pluggade i Kanada, insåg värdet av att betraktar flyktingar som en tillgång. Jag minns att staten hade tv-reklam där de välkomnade flyktingar och tackade dem för att de berikade deras land med kunskap och nya språk bland all reklam för Coca Cola och tvättmedel. Jag vill samtidigt inte prata för mycket om att flyktingarna har ett värde, att de blir skattebetalare, för man måste också kunna ta hand om en flykting som är 75 år eller för sjuka för att kunna arbeta. De har också ett värde. Alla människor har ju ett värde.

Robert Börjesson EXPRESSEN 2015-09-11