Idéer som för bara decennier sedan befann sig i politikens mittfåra, kan idag betraktas som farliga och skadliga att diskutera.
Mattias Hagberg har läst "Etablissemanget", en bok som innehåller viktiga analyser, trots sina överdrifter.
Den brittiske författaren Owen Jones
Reaktionerna var snabba och hårda. "Ett allvarligt hot mot vår nations säkerhet, vår ekonomiska trygghet och din familjs trygghet", skrev premiärminister David Cameron på twitter bara några timmar efter valet av Jeremy Corbyn till ny ledare för brittiska Labour. Och David Cameron var inte ensam. Stora delar av den brittiska eliten, såväl till höger som vänster, reagerade häftigt på valet av Jeremy Corbyn. Till och med ledande Labourpolitiker gick offentligt ut och tog avstånd från sin nya partiledare. Det var som om landets mäktiga talade med en och samma röst. Snabbt och enkelt slog de fast att Jeremy Corbyns tankar och idéer var orealistiska, ja, till och med farliga.
Reaktionerna på valet av Jeremy Corbyn är en perfekt illustration av den tes som samhällskritikern Owen Jones driver i sin uppmärksammade bok Etablissemanget - som nu finns på svenska. Översatt av Helena Hansson.
Owen Jones menar att det sedan två decennier tillbaka råder konsensus bland brittiska makthavare. Nyliberalismens tankegods har upphöjts till allmän lag. Och den som inte ställer upp på nyliberalismens idéer om privatisering och marknadsekonomin stämplas som oseriös, som verklighetsfrånvänd.
För det brittiska etablissemanget, där många Labourpolitiker numera ingår, är Jeremy Corbyn helt enkelt en politisk dåre utan trovärdighet. Han är en pinsam rest från en tid när socialdemokrater fortfarande trodde att samhället gick att förändra i grunden.
Hur blev det så här? Hur kommer det sig att politiska idéer som för bara några decennier sedan tillhörde den politiska mitten knappt går att diskutera i dag?
Owen Jones svar är målat med bred pensel. Hans bok är en fyra hundra sidor lång pamflett med en hel del överdrifter. Owen Jones älskar att spetsa till och renodla sina argument. Men det hindrar inte att hans bok innehåller en viktig och skrämmande analys, en analys som angår oss i Sverige lika mycket som britterna.
Berättelsen börjar två år efter Andra världskrigets slut. I en sömnig by i Schweiz träffades en rad intellektuella under ledning av ekonomen Friedrich Hayek för att diskutera hoten mot den klassiska liberalismen och den renodlade kapitalismen. Efter några dagar med intensiva samtal samlade sig gruppen till en avsiktsförklaring: "Civilisationens centrala värden är i fara", skrev man och fortsatte. "Över stora delar av jordens yta är de mest grundläggande förutsättningarna för mänsklig värdighet och frihet redan borta." För Friedrich Hayek och hans likar fanns det en enkel förklaring till denna utveckling. Den berodde på den "allt svagare tron på privat egendom och konkurrensdriven marknad."
Från detta möte drar Owen Jones en tråd fram till Margaret Thatcher och det nyliberala genombrottet i brittisk politik. Det är en historia som har berättats många gånger. Men Owen Jones tillför faktiskt något nytt. Han djupdyker i nittiotalet och nollnolltalet och visar hur de nyliberala idéerna inte bara fått genomslag utan blivit hegemoniska. Han visar, konkret, hur det gick till när den politiska mitten förflyttades från vänster till höger, genom att nyliberalismens företrädare organiserade sig i effektiva nätverk efter en gammal fackföreningsprincip: "sörj inte, organisera er". Och framför allt: Owen Jones visar hur denna världsbild idag upprätthålls av ett vittförgrenat etablissemang bestående av banker, revisionsbyråer, lobbyister, tankesmedjor, storföretag, PR-byråer, tidningsredaktioner och politiker. Det är därför reaktionerna på Jeremy Corbyn känns så samstämmiga - de flesta med inflytande i dagens Storbritannien tycker lika.
Owen Jones tecknar alltså en tydlig konfliktlinje mellan eliten och folket, mellan dem där uppe och dem där nere. Det är en bedräglig bild eftersom den ligger nära populistiska föreställningar om verklighetens folk kontra PK-maffian, men Owen Jones går inte i den högerradikala fällan. Han kopplar inte sin berättelse till de myter som florerar bland Europas nygamla extremister. Nej, han kopplar etablissemanget till kapitalet, framför allt till finanskapitalet i London City. Vad han säger är i korthet detta: De enorma rikedomar som koncentrerats till finanskvarteren i London har rubbat maktbalansen i det brittiska samhället. Med pengarnas makt har kapitalet helt enkelt lagt beslag på verklighetsbeskrivningen.
Medan jag läser tänker jag flera gånger på den franske ekonomen Thomas Piketty. På samma sätt som Thomas Piketty uppmanar oss att vända blicken mot de rika, uppmanar Owen Jones oss att skärskåda de inflytelse-rika, de som formar bilderna av världen: journalister, lobbyister, politiker och spinndoktorer, de som ständigt talar om vad som kan sägas och inte sägas.
Det är en viktig uppmaning. I en tid när många ifrågasätter hur vi ska ha råd att hjälpa människor i nöd och på flykt måste vi skärskåda samhällsekonomins myter. Hur kan det komma sig att många säger att vi inte har råd när det finns mer resurser än någonsin?
Mattias Hagberg
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6257396
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar