Bai Bang

Det finns biståndsprojekt och biståndsprojekt och så finns det Bai Bang. Det är svensk bistånds största projekt någonsin där Sverige hjälpte till att bygga upp en pappersfabrik i det som då var en isolerad by tio mil norr om Hanoi. Det svenska bidraget till Bai Bang sträckte sig över en period på 25 år, mellan 1970 och 1995 och kom att kosta svenska skattebetalare 2,8 miljarder kronor. Mycket mer än den ursprungliga budgeten på 770 miljoner kronor. Reportage av vår Asienkorrespondent Margita Boström som besökt Bai Baang och Torsby i Värmland.

För över 40 år sedan började bygget av en pappersfabrik i norra Vietnam. Det kom att bli Sveriges dyraste och mest omdebatterade biståndsprojekt initierat av statsminister Olof Palme.

Vietnamkriget pågick fortfarande när bygget startade och det var till helt okänt land som svenskarna kom. Tio mil på knaggliga vägar norr om Hanoi låg den då lilla byn Bai Bang där man dittills mest odlat ris. I 25 år pågick projektet och sammanlagt kom drygt 5 000 svenskar att i perioder bo där. En svenskby växte fram som döptes till Vietboda.

Biståndsprojektet kom att kosta tre gånger så mycket som budgeterades, cirka 2,8 miljarder i dåtidens penningkurs. För tre år sedan utvärderades projektet av en australiensisk konsultfirma. De kom fram till att Bai Bang projektet varit mycket positivt för Vietnams utveckling.

Det här var innan ryggsäcksresenärerna gav sig av mot Asien och få hade varit där. Så bygget av pappersmassefabriken blev också för över 5 000 svenskar en lång resa ut till det okända. Så var det för plåtslagaren Leif Henriksson från Torsby som midsommardagen 1980 började den långa resan från norra Värmland via Arlanda till Bai Bang i norra Vietnam.

– Vi flög via Östberlin där vi bytte plan för att sedan mellanlanda i Karachi i Pakistan innan vi steg av planet i Hanoi. Då fick jag en chock, det var så varmt och luftfuktigt att hade det stått ett plan tillbaka så hade jag nog klivit på det, säger Leif Henriksson.

Och den overkliga resan fortsatte i bil på skraltiga vägar upp till byn Bai Bang tio mil norr om Hanoi.

– Bilen for fram mellan alla cyklar där man hade allt ifrån grisar till stora rissäckar på pakethållaren. Alla tutade och jag förstod ingenting, fortsätter han.

Att Leif Henriksson, eller Hubba som han mest kallas i Torsby, var nervös inför avresan hade jag själv sett under midsommarfesten. Jag bodde några år i Torsby och var med och firade av långresenären den där midsommaraftonen 1980.

Men det var inte bara Leif som funderade på att hoppa av detta biståndsprojekt. Rösterna för att Sverige aldrig skulle ha startat bygget av massafabriken var många. Det är ett av svenskt bistånds mest omdebatterade och kritiserade projekt någonsin.

I Lunchekot den 26 augusti 1974 berättades det att Sverige nu skrivit kontrakt för att bygga en pappersmassefabrik i norra Vietnam som skulle ge minst 5 000 arbetstillfällen. Men då hade arbetet med projekteringen pågått i nästan fem år och redan där hade man stött på stora svårigheter.

Initiativet togs 1969 av statsminister Olof Palme som själv engagerade sig djupt i Vietnam under kriget mot USA. Och det var på ett direkt önskemål från Vietnam som det blev en pappersfabrik. De behövde papper till skolböcker.

Men trots alla svårigheter så byggdes fabriken färdigt och 1982 invigdes den. Och i Vietnam och framförallt för den norra delen av landet har den svenska insatsen betytt mycket för befolkningen det har flera utvärderingar visat.

Chai Phan möter oss i dörren till hemmet som ligger invid huvudvägen i Bai Bang. Trafiken med lastbilar som är fullastade med skriv och emballagepapper på väg mot Hanoi är livlig.

Starkt gott Vietnamesiskt kaffe dukas fram och Chai Phan börjar berätta om tiden då hon arbetade i svenskbyn, eller Vietboda, som svenskarna döpte den till.

– Jag började jobba i byn som servitris 1976, jag var den första som fick jobb där, berättar hon. Men mina vänner sa ta inte jobbet, de där européerna kan vara farliga, varnades hon.

Alla pratade om svenskarna som de meterlånga, men jag blev nyfiken och tackade ja till jobbet och det har jag aldrig ångrat, säger Chai Phan.

Chai mötte sin man, Ha Huu Phan i svenskbyn.

– Jag måste också tacka för att jag fått ett så lyckligt liv med honom, säger hon och ser ömt på sin man. Vi är en lycklig familj, lägger hon till.

Men det fanns starka restriktioner om hur svenskarna och vietnameserna fick umgås. De fick inte prata engelska med varandra.

– Men det gjorde vi i smyg ändå berättar Ha Huu Phan.

– Hörde polisen att vi talade med svenskarna kom de och pressade oss på vad vi pratat om.

Men med åren så lättade reglerna och man hade ofta fester ihop, säger dem båda och tar fram fotoalbumen med bilder från gemensamma middagar och vietnamesiska barn som leker sida vid sida med de svenska.

Ha Huu Phan fick lära upp sig som elektriker under åren, och hans lärare blev svenske Stefan Pettersson från Kristianstad och de har kontakt än. I dag via internettelefon

Stefan Pettersson berättar via internettelefonen att han inte alls är förvånad att det blev ett så dyrt projekt. Det var en avancerad fabrik och det var risbönder som skulle läras upp. Men det blev en fabrik och det var väldigt bra år där, både för oss och för vietnameserna.

Vid ingången till pappersfabriken är den svenska flaggan ingraverad bredvid den vietnamesiska och inne på området kör fortfarande de röda scanialastbilarna kring. Sedan 1996 drivs fabriken av Vietnam Paper Corporation som driver fler pappersbruk i landet. Bai Bang är inte längre landets största men fortfarande ett av de större.

Bruket är självförsörjande på massa eftersom det även ingick att bygga upp ett skogsbruk med akacia- och eukalyptusträd. Under uppbyggnadsåren ingick även en yrkesskola där man utbildade sammanlagt 20 000 elever som sedan spridit kunskaperna vidare i landet. Informationschef Che visar runt på det stora fabriksområdet.

I dag arbetar 1 600 på fabriken och man tillverkar över 100 000 ton papper om året, enligt ledningen. Det är dubbelt så mycket som det ursprungliga målet. Men förpackningsmaskinen för skrivpapper är trasig och ser ut att ha varit det länge.

Kvinnor står och packar skrivpappren för hand i prydliga högar som sedan slås in.

Fabriken har byggts om och moderniserat, men svenskbyn är näst intill helt förfallen. Mycket är rivet, skolan, bibilioteket och många av bostäderna finns inte längre. Sammanlagt bodde 5 000 svenskar där under byggnadsåren. Som mest 500 samtidigt. Det ser i dag ödsligt ut, men det var en gång ett fungerande samhälle, berättar Torsbybon Leif Henriksson.

– Ja vi hade tennisbana, en pool, en bar och en liten affär, där behövde man inte ens betala utan allt skrevs upp och så drogs det på lönen i Sverige. Mycket praktiskt, säger han.

Innan svenskarna åkte iväg så fick de gå en tvådagarskurs för att få lite vietnamkunskap. De bland annat lära sig att inte ha personlig kontakt med vietnameserna. Men det skedde ändå, berättar Leif Henriksson.

– Det fanns ett par som jobbade på området. De var mycket trevliga och vi brukade ibland gå hem till dem på helgerna, vi tog med oss lite cigaretter och annat till dem. Men efter ett tag kom mannen fram och sa att vi inte fick komma mer då säkerhetspolisen varit hemma och förhört sig om vad vi gjort där. Dem blev rädda, säger han.

Hos familjen Phan har en av familjens döttrar kommit hem, hon liksom hennes syster är engelsklärare och sonen har ett kvalificerat jobb inom ett internationellt företaget. Dit hade de aldrig nått utan Bai Bang, säger Chai Phan.

– En svensk man var gift med en amerikanska som lärde våra barn engelska på eftermiddagarna. Vi är så tacksamma och önskar att svenskarna skulle komma tillbaka hit, säger hon innan hon följer oss ut och där ger dom båda prov på att minnet ännu rymmer några svenska ord.

– Tack så mycket, säger Chai och Hu Haa fyller på "Inget bra",

Och i Torsby försöker Leif minnas de ord han lärde sig för över 30 år. Efter ett tag kommer han på räkneorden för ett, två tre och fyra.

Det blev fler utlandsuppdrag för honom i bland annat Afrika. Och han har aldrig ångrat att han åkte.

– Vi har det så bra här hemma, men vi gnäller över det allra minst, säger han.

Man brukar säga att resa är att förstå mer?

– Ja, det finns mycket annat än Järnvägsgatan i Torsby. Den som får chansen att uppleva något annat ska ta den. Den kunskapen har man med sig i hela livet. jag har aldrig ångrat att jag gav mig av, säger Leif Henriksson.

Margita Boström

Margita.bostrom@sverigesradio.se

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6244124

Sveriges radio   Studio ett 2015-08-31